Och här har vi ett bildbevis på troligtvis den godaste morotskaka som vi någonsin har ätit!
Den är gjord av en av ägarna till The Cornerhouse - ett ställe vi verkligen kan rekomendera!
Hon kommer från Kanada och han kommer från England, ett super bra frukost/lunch ställe ^
Ninas egna ord om läkarbesöket :
(och ja det är väldigt mycket text så om ni inte orkar läsa så behöver ni inte ;) ..)
Här hade jag lugnat ner mig ganska mycket. Men så var det åh andra sidan ett långt tag efter att min
läkare hade sagt "Oj då, det här är inte bra, inte bra alls. Vi kanske måste operera dig. Är du villig att
göra en operation om det skulle vara blindtarmen?" Jag bara bet mig i läppen och försökte hålla bort
tårarna som brände bakom ögonen. "Jag vet faktiskt inte" blev mitt svar. Jag ville bara ha det bekräftat
att det var njurarna som spökade, dom har ju gjort det förr. Han sa att jag kunde gå ut till Henrik och
sedan skulle jag få lämna blod och urinprov. När jag kom ut till Henrik kom floden av tårar....Jag var
livrädd att jag skulle måsta operera mig! Stället höll inte direkt den standard som vi är vana vid, för
att beskriva det på ett milt sätt. Där jag låg var det ändå ganska "fräscht" i jämförelse med andra
ställen. Jag hade även fått strikta order att jag inte fick äta eller dricka något och att vi troligtvis
skulle behöva stanna där i minst åtta timmar.
Efter ett tag kom en sjuksköterska och hämtade mig och jag sa till Henrik att ta våra väskor och
följa med. Jag ville inte vara "stark" längre, jag vill bara gömma mitt ansikte i hans famn och gråta.
Läkaren mötte oss i dörren och såg hur ledsen jag var. Plötsligt mjuknade han till och sa
"Men Nina, inte ska du gråta. Inte ska du vara ledsen, det kommer ordna sig".
Sedan fick jag kissa i en flaska som inte var större än en fingerborg (i princip!) ta blodprov och
så fick jag dropp. Det enda jag kunde tänka var hur hemskt allt var. Tänk om jag skulle få en
aids-spruta i mig eller vad som helst?! Men så fungerar det inte riktigt, allt var rent direkt ur
förpackning, men så tänkte ju inte jag mitt i allt kaos som pågick i mitt huvud ;)
Sköterskan satte mitt dropp på ett stativ och tog med mig till en säng. Vid det här laget fanns det
ingen hejd på mina tårar...Men så hände något väldigt fint! En kvinna kom fram och satte sig
vid mig på sängen. Hon höll om mig och försökte tala till mig på spanska. Jag sa att: No hablo
español. Sedan började hon be för mig, samtidigt som hon höll om mig. Vilket gjorde att jag blev hur
rörd som helst! (så det kom ju bara fler tårar haha). Det enda jag förstod var att hon bad till gud att
vaka och ta hand om mig. Hon avslutade med den klassiska:
"In nomine Patris et Filii et Spiritus Sancti".
Allt jag kunde tänka på då var filmen Boondock Saint´s och hur himla snäll hon var!
Efter detta hämta hon Henrik och allt kändes lite bättre. Tårarna hade slutat rulla och jag var väldigt
tacksam för att hon bad för mig, även om jag inte är kristen så betydde det väldigt mycket att hon
visade sin omtanke till mig på sitt sätt. Hon och en till kvinna hämtade även ett lakan till min säng.
Efter en lång väntan fick vi svaret på blodprovet, dom vita blodkropparna såg ok ut, vilket betydde
att det inte var blindtarmen. Urinprovet hade dom slarvat bort? Och läkaren rekomenderade
att jag skulle åka till en privatklinik för att göra ett ultra-ljud, bara för att vara på den säkra sidan.
Jag trodde att när jag skulle göra mitt första ultra-ljud så skulle det vara för att titta på en bäbis,
istället fick jag se en liten njursten... :
"Pappa, jag har precis gjort ett ultraljud och du ska bli morfar....till en njursten"! ;)
Allt gick i alla fall bra i slutändan och det blev ingen operation med "aids-sprutor" och annat
skit ;) Jag kan lova att jag dricker myycket vatten nu! För man är inte så jäkla kaxig när det
kommer till sånna här lägen. // Nina
En liten smyg-bild från sjukhuset ^
HA DET GÖTT !
/ Nina & Henrik
'
